En andra chans i livet, en slags uppenbarelse.

Jag ska berätta vad jag menar med min huvudrubrik. Jag har i hela mitt liv varit en ganska sjuk person, jag opererades redan för olika diverse saker redan som barn. Jag hade öron inflammation så ofta att jag i dag knappt hör. Jag var ett väldigt sjukt barn. Men min första riktiga sjukresa började i slutet av 2007 då jag skulle in på rutin kontroll för att jag hade träffat pojkvän, och behövde ha skydd. (vi lever på 2000 talet) ja folk har sex. På den kontrollen upptäckte dom en väldigt stor cysta i min mage, som inte alls var så snäll som dom från början trott. När cystor inte är snälla kallas dom helt plötsligt för tumör, som 17 år förstår du knappt vad det innebär det ordet, du vet men du låsas som att du inte gör det. Det var i alla fall något jag inte riktigt förstod då. Jag opererades några gånger, men den kom tillbaka. Sista gången jag opererades så trodde jag att det var slut, men efter 1 dag fick jag feber och det höll i en hel vecka. Tillslut åkte vi till lasarettet, och dom la in mig på en gång, jag hade 406 i sänka värde, det ska ligga på 5, jag fick höra att det var väldigt ovanligt och leva i det tillståndet jag var i. Men fick även höra att jag hade dött under helgen om vi inte hade åkt in. Det var min pappas förtjänst att jag åkte in, fast han inte vet det själv, så tror jag att han någonstans där inne kände att jag var på väg och dö. Men jag dog inte, jag opererades och tillfrisknade ganska snart. Ett mirakel kanske.


Efter det har jag givetvis varit sjuk några gånger, jag har haft influensa precis som alla andra. Men jag har i min kropp hela tiden känt att jag har varit sjukare en så. Jag har alltid känt mig sjuk. Jag har alltid haft en sådan smärta från bröstet och ett så fruktansvärt hårt jobbande hjärta, men det är ingenting jag har lagt märke till mer, mer än att jag har klagat hela mitt liv. Men är man sjuk lika mycket som jag har varit så börjar folk tillslut bli trötta och börjar tro att man hittar på och tillslut står man där med ännu en sjukdom (hypokondri). Under en stor del av mitt liv så har folk kallat mig för det. Jag har ändå sätt bort om det, och fortsatt klaga för jag har faktiskt haft ont. 


Jag har alltid haft en hög puls (mycket över 100 i vilopuls) jag har inte riktigt brytt mig om det. Jag har alltid haft jobbigare än alla andra och träna, redan när jag var väldigt smal, och tränade som mest. Jag har alltid fått sådan smärta i bröstet. Men som ung så tror man att det inte är något fel, men ack så fel man kan ha. Jag gav mig tillslut inte, och sökte hjälp hos doktorn, och fick slut gå på olika tester. Det visade sig att jag har ett fel som är ganska ovanligt som ung, jag har fel på syresättningen i hjärtat,kroppen. Det är någon slags förträngning som absolut inte är farlig nu om jag sköter min kost, tränar och inte dricker alkohol varje helg. Jag har levt som att morgon dagen inte fanns under en ganska lång tid. Men nu fick jag återigen kännas vid hans äckliga flåsande i nacken, återigen så kände jag hans vidriga spets på lien klia mig på ryggen och hans äckliga stank. Återigen försökte han ta mig, jag väljer att inte nämna honom vid namn, för det är han inte värd, men många skulle kalla honom liemannen. 
Jag fick veta att jag inte hade levt så mycket till med det levernet jag haft, så jag fick börja om. 
Så efter att i hela sitt liv ha ätit skit, druckit skit, inte knappt tränat och bara varit lat, fick jag för ungefär 4 veckor sedan inse att det var dags för en viktminskning och ett bättre liv, ett liv utan smärta och trötthet. Jag började motionera och äta och dricka bättre, jag har redan minskat radikalt och känner redan stor skillnad. Jag åt min första pizza i dag efter drygt en månad, men jag hade mens, och kände att man någon gång kan unna sig något. Men man försöka hålla det till en dag i veckan, inte varje dag. Min största prövning kommer i morgon, då jag måste tänka att det inte är värt att fortsätta äta onyttigt som jag annars alla andra gånger under mina olika bantnings försök gjort, ett återfall så har jag trillat dit igen. 
Beroende av mat och socker enligt mig är som att bli av med en tung drog, man får abstinens och ångesten kryper som små maskar under skinnet. Jag tänker vinna, jag tänker bli smal. Jag ser ljuset någonstans där borta i mörkret. Jag kommer lyckas och jag kommer bli sjukt snygg igen, så är det bara.


För att avsluta en lång historia så vill jag bara säga att med liemannen flåsandes i nacken, så omvärderar man många val. För ännu är det lång tid innan den där vidriga skitstöveln får som han vill. Han får helt enkelt inse att han inte alltid kan få som han vill. Det är som ett spel mellan han och en själv, man spelar om döden eller livet, i bland helt enkelt så får han se sig förlorad, för i bland har man tur och vinna livet.