stenen har fallit från bröstet.

Jag har inte skrivit på ett tag. Jag har inte haft någon lust, och lusten är ju något man måste ha för att kunna utföra saker? vad vore vi människor utan lusten?. Jag tror inte alls på människor som säger, (nej urs, har inte lust och gå till jobbet) men så gör dom det, hade inte lusten funnits där inne inom oss, hade vi legat på soffan hela dagarna, och tillslut hamnat på någon av våra kyrkogårdar. Så är det.


Jag har fått jobb, därav rubriken. Jag jobbar numera på hemtjänsten på viksäng (attendo care) jag vet, är det inte grymt, bra arbete, och precis bredvid hemmet.Jag trivs mycket bra redan, helt sinnesjukt trevlig personal, och även dom äldre.Jag trivs även jätte bra med chefen, inte ofta man träffar så många trevliga på ett och samma ställe, hoppas dom gillar mig och att ja får stanna, för här tvivlar jag att ja någonsin kommer vantrivas. Finns inte på världskartan. Jag älskar att leva, stenen har släppt från mitt bröst, och ja det är helt normalt att bli hängig och deppig om man är arbetslös i ett år, som jag var. Nejdu nu är även jag vuxen, kanske inte blir lika roligt när ja ska betala första räkningen själv, men dags och sluta förlita sig på pappa, det kommer endå aldrig funka livet ut. Dags och inse, att bara jag tar rätt steg, så har jag världen i mina händer. Det känns riktigt bra faktiskt, och hur underbart är inte det. 

Gubben skall föreställa mig, helt ärligt så är nog det inte ens ett tillräckligt bevis på hur glad jag är. 

Nu ska jag göra i ordning mig, och åka ner på stan för att träffa min vackra vän Marilyn. (jag vet helt sinnessjukt och ha sådan tur och få ett sådant vacker namn) skulle älskat det. Jag hoppas hon vill äta på spicy hot, haha, vill alltid äta där, men är besatt av det, riktigt god mat. Nu ska ja kila, tjao och ha det

du har inte levt förän du har provat

Jag sitter för tillfället nere på stan på arbetscentrum. Jag är så trött så jag helt ärligt skulle kunna somna och sova i flera dagar om jag stängde ögonen nu. Jag är i vanliga fall trött, men den senaste veckan har varit hemsk. Jag kan inte i bland ens hålla ögonen öppna i huvudtaget.

Jag ska om ungefär en halvtimme möta upp Miray på stan, den syrianska skönheten. Jag är hungrig fast jag har ätit frukost, jag är jämt hungrig. Jag vill inte vara hungrig jämt. Jag vill heller inte äta fuskmedel för och gå ner i vikt. Det kommer bli bättre, jag måste sluta tjata. Tänk om man kunde tänka som blondinbella jämt. Hon tänker att hon aldrig kommer och bli snyggast, därför kan hon äta chocklad kaka och andra onyttigheter varje dag, utan att få ångest. Hon är sinnessjuk den där bellan. För vem fan vill va fet, INGEN. Hon har det som ursäkt bara för att få äta. Hon den där bellsus har inte kommit till samma inställning som oss alla andra. Låt henne va tjock, hon är ju rik i allafall. Det måste jag ge henne creds för, 21 år och har redan flera miljoner intjänade i olika företag.Sen för att bevisa för er att min dag inte går ut på och kasta skit på alla andra, så kan jag erkänna att hon är söt, bellsus.

I dag kommer min (Lindas) dag att bestå av att städa lägenheten skinande ren. Det kommer att ta exakt hela dagen, men det värt det. För det är fortfarande skitit och äckligt. Den är nyrenoverad och då ska den va fint städad ochså. Fy Linda ditt vidriga äckel. Du skulle kunna gemföras med skrot nisse. Skrot nisse är föresten en figur som jag lärde känna hemma hos farfar och farmor på vhs. Det är en figur som bor på en skrotgård tillsammans med sin bror om jag minns rätt. Sen finns det en annan figur i filmen som är eremit. Hahaha. Nog om det. Jag kan nog mycket väl tas för att vara honom i bland, då det värsta jag verkligen vet är att städa.

Här har ni i allafall skrot nisse med sin bror. HAHAHA

Om någon av min kära släkt eller familj läser, så måste ni känna igen dem?

Nu ska jag ringa den syrianska skönheten och försöka dra mit upp mot stan och få i mig en mat bit. Jag är hungrig som sagt hela tiden. (åh nej, ingen bebbe i magen inte) inte dags ennu....

en vidrig syndare, en vidrig svag individ

Man kan ju inte bli en fulländad blogg drottning om man inte lägger upp bilder. Så här får ni en bild som är ny tagen, den visar att jag dragit ner lite på fläsket i ansiktet. Ett tag så började jag själv fundera på om jag misstagit mig för att vara Linda Sundkvist, då jag faktiskt var allt för lik Peter Harrysson. Men otroligt nog så var jag Linda. Hon den där....

Jag måste erkänna för er, det är väl sådant man gör i en dagbok (blogg) jag syndade i dag. Jag hade ett nytt återfall. Jag skäms så mycket, men jag får se det som ett misstag. Dom säger ju till drog missbrukare att dom inte ska gräva ner sig och falla tillbaka helt efter ett återfall. Jag är ju drog missbrukare kan man säga, fast socker missbrukare. Det är ju en drog. Enligt mig i alla fall. Hade jag fått bestämma, hade jag gjort den olaglig. Det där förbannade jävla sockret. Tänk så många liv det förstör. Man pratar om heroin och kokain och om andra substanser men man pratar aldrig om socker. Mer prat om det tack. Jag kanske då ska  berätta hur jag syndade, jag var och åt på Spicy hot med Natalie, väl där så kände jag efter en avslutad intervju att jag var så nervös och hade inte alls nå motivation till något, så jag drack 2 glas dricka. Det kändes så brutalt efteråt, men jag får väl strunta i det nu och sluta tjata. Jag tar nya tag i morgon. Jag vart bara så ledsen på mig själv, då jag varit så duktig. Men från att ha ätit socker varje dag, till näst in till aldrig, så får ja väl se det bra.

Jag är i akut behov av ett besök på toaletten nu. Men nu har ni återigen fått en dos av mitt intressanta liv (eller inte) nu sticker jag och vi syns igen, det gör vi absolut...

Med handen rakt i godis skålen.

Givetvis vill ni veta vad min rubrik betyder. Det ska jag berätta för er. Jag var på ica tidigare i dag och skulle handla lunch då jag går en aktivitet egenom arbetsförmedlingen nere på stan. Jag handlade min tråkiga vidriga och gick sedan för att hämta vatten, men när jag stod i kassan och skulle betala och började lägga fram mina saker, såg jag att jag höll en cola i handen. Då undrar ni givetvis vart sambandet med rubriken och insidenten är, det handlar inte just om godis. Men där stod jag och höll en cola i handen, fast jag ändrat min kost och hållt på med det ett tag nu. Där stod jag och skämdes som om hela affären visste att jag höll på med (diet) jag kunde nästan se hånet i från folks leenden, som att dom tänkte, aaaharuu försökte du nu, trodde du verkligen inte vi skulle se. Givetvis gick jag med skämmiga steg tillbaka och ställde drickan i kylen igen och tog mitt vatten. Tänk så det kan gå, när jag för en gångs skull verkligen vill vara nyttig. Nä då börjar mitt undermedvetna tillochmed tjaffsa emot, jag kan stå ut med att mathias köper godis och chips, vafan han är smal, kan inte låta alla lida för mina misstag! Men när mitt undermedvetna tillochmed ger mig en käftsmäll mitt på blanka dan, då står man fan där och funderar på om man har blivit helt galen.

Jag sitter nu på arbetscentrum och funderar och refekterar över hur min dag ska se ut. Jag kommer fram till att den får se ut exakt som alla andra dagar, jag lägger mig i en skön ställning i soffan och läser (buhu) efter att jag städat, självklart vill jag slippa det, men vi har ny lägenhet och jag vill inte att mamma ska anmäla mig till programmet där det kommer hem 2 tanter och städar. I bland ser hon så där ruskigt irriterad ut när hon kommer på besök för att det är så stökigt så jag funderar på om hon funderar på att starta ett eget program, tror hon skulle döpa det till du blir hur det ser ut. Där skulle anna anka få sig en riktig konkurerare, du bråkar inte med leila i första handen. Nejdu. Min mamma är grym, lika så min pappa. Mina 2 största idoler i livet.



nu ska jag kila, ska gå på föreläsning. Jag lovar gott folk, jag ska fortsätta tråka ut er, kanske redan i kväll!

I huvudet på Linda.

Jag kommer absolut inte att göra denna dagbok som jag så fint bestämt att börja kalla den för, till någon sjuk och mörk dagbok. Jag kommer visa er vilken fantastisk person jag faktiskt är. Man får tycka om sig själv, det kommer man längre på. Jag har i dag varit och pratat med en personlig tränare och jag kommer att börja träna där från och med nästa måndag. Då börjar min riktiga resa, för nu har jag bara gjort förarbetet själv. Men jag är nöjd, det har nästan gått en hel dag sedan jag åt pizza, och jag känner absolut inte sug efter det idag. Jag tror helt enkelt jag har kommit till den där punkten alla suktar efter. Jag är så trött helt enkelt på och vara lönn fet och trött. Jag är samtidigt så glad, samtidigt som det skrämmer mig. Jag vet inte varför det skrämmer mig egentligen. Jag skräms nog mest över att jag kommer bli friskare än vad jag någonsin har varit. Då kommer jag inte ha något och klaga på, och det är ju positivt, men samtidigt så är det så himla nytt för mig. Men det ska gå. 


Jag håller för tillfället på att läsa en bok som slukar upp hela min tid nästan. Jag läser andra boken som Berny Pålsson har skrivit, hon är en trasig, psykiskt sjuk person med stort drog missbruk. Hon lever ett liv där demoner styr hennes vardag och ångesten äter upp henne innefrån. Där kan man säga att liemannen riktigt drägglar i munnen för att han hela tiden får röra henne. Hon suktar efter ett liv som frisk, och det finns inge mer jag önskar än att hon ska få bli det, för hon är klok som få.

 

                                                                    Porträtt av Berny Pålsson

En andra chans i livet, en slags uppenbarelse.

Jag ska berätta vad jag menar med min huvudrubrik. Jag har i hela mitt liv varit en ganska sjuk person, jag opererades redan för olika diverse saker redan som barn. Jag hade öron inflammation så ofta att jag i dag knappt hör. Jag var ett väldigt sjukt barn. Men min första riktiga sjukresa började i slutet av 2007 då jag skulle in på rutin kontroll för att jag hade träffat pojkvän, och behövde ha skydd. (vi lever på 2000 talet) ja folk har sex. På den kontrollen upptäckte dom en väldigt stor cysta i min mage, som inte alls var så snäll som dom från början trott. När cystor inte är snälla kallas dom helt plötsligt för tumör, som 17 år förstår du knappt vad det innebär det ordet, du vet men du låsas som att du inte gör det. Det var i alla fall något jag inte riktigt förstod då. Jag opererades några gånger, men den kom tillbaka. Sista gången jag opererades så trodde jag att det var slut, men efter 1 dag fick jag feber och det höll i en hel vecka. Tillslut åkte vi till lasarettet, och dom la in mig på en gång, jag hade 406 i sänka värde, det ska ligga på 5, jag fick höra att det var väldigt ovanligt och leva i det tillståndet jag var i. Men fick även höra att jag hade dött under helgen om vi inte hade åkt in. Det var min pappas förtjänst att jag åkte in, fast han inte vet det själv, så tror jag att han någonstans där inne kände att jag var på väg och dö. Men jag dog inte, jag opererades och tillfrisknade ganska snart. Ett mirakel kanske.


Efter det har jag givetvis varit sjuk några gånger, jag har haft influensa precis som alla andra. Men jag har i min kropp hela tiden känt att jag har varit sjukare en så. Jag har alltid känt mig sjuk. Jag har alltid haft en sådan smärta från bröstet och ett så fruktansvärt hårt jobbande hjärta, men det är ingenting jag har lagt märke till mer, mer än att jag har klagat hela mitt liv. Men är man sjuk lika mycket som jag har varit så börjar folk tillslut bli trötta och börjar tro att man hittar på och tillslut står man där med ännu en sjukdom (hypokondri). Under en stor del av mitt liv så har folk kallat mig för det. Jag har ändå sätt bort om det, och fortsatt klaga för jag har faktiskt haft ont. 


Jag har alltid haft en hög puls (mycket över 100 i vilopuls) jag har inte riktigt brytt mig om det. Jag har alltid haft jobbigare än alla andra och träna, redan när jag var väldigt smal, och tränade som mest. Jag har alltid fått sådan smärta i bröstet. Men som ung så tror man att det inte är något fel, men ack så fel man kan ha. Jag gav mig tillslut inte, och sökte hjälp hos doktorn, och fick slut gå på olika tester. Det visade sig att jag har ett fel som är ganska ovanligt som ung, jag har fel på syresättningen i hjärtat,kroppen. Det är någon slags förträngning som absolut inte är farlig nu om jag sköter min kost, tränar och inte dricker alkohol varje helg. Jag har levt som att morgon dagen inte fanns under en ganska lång tid. Men nu fick jag återigen kännas vid hans äckliga flåsande i nacken, återigen så kände jag hans vidriga spets på lien klia mig på ryggen och hans äckliga stank. Återigen försökte han ta mig, jag väljer att inte nämna honom vid namn, för det är han inte värd, men många skulle kalla honom liemannen. 
Jag fick veta att jag inte hade levt så mycket till med det levernet jag haft, så jag fick börja om. 
Så efter att i hela sitt liv ha ätit skit, druckit skit, inte knappt tränat och bara varit lat, fick jag för ungefär 4 veckor sedan inse att det var dags för en viktminskning och ett bättre liv, ett liv utan smärta och trötthet. Jag började motionera och äta och dricka bättre, jag har redan minskat radikalt och känner redan stor skillnad. Jag åt min första pizza i dag efter drygt en månad, men jag hade mens, och kände att man någon gång kan unna sig något. Men man försöka hålla det till en dag i veckan, inte varje dag. Min största prövning kommer i morgon, då jag måste tänka att det inte är värt att fortsätta äta onyttigt som jag annars alla andra gånger under mina olika bantnings försök gjort, ett återfall så har jag trillat dit igen. 
Beroende av mat och socker enligt mig är som att bli av med en tung drog, man får abstinens och ångesten kryper som små maskar under skinnet. Jag tänker vinna, jag tänker bli smal. Jag ser ljuset någonstans där borta i mörkret. Jag kommer lyckas och jag kommer bli sjukt snygg igen, så är det bara.


För att avsluta en lång historia så vill jag bara säga att med liemannen flåsandes i nacken, så omvärderar man många val. För ännu är det lång tid innan den där vidriga skitstöveln får som han vill. Han får helt enkelt inse att han inte alltid kan få som han vill. Det är som ett spel mellan han och en själv, man spelar om döden eller livet, i bland helt enkelt så får han se sig förlorad, för i bland har man tur och vinna livet.