Kristian Gidlund

Idag kör jag med grön text, i morgon kanske någon helt annan, men vad gör det om hundra år?

Jag ligger i sängen och har precis tryckt i mig några knäckebröds smörgåsar med bara kaviar, mums.
Jag gillade inte inte kaviar som yngre, det var något jag nästan kunde spy av. Idag älskar jag det, skumt..

I tisdags lämnade Kristian Gidlund världen. Sugarplum fairys trummis.. Han var inte bara en duktig trummis, han var en duktig journalist och mycket mer än så. Han skrev en blogg under sin sista tid i livet, som även kommer bli bok.. Han var som vilken 29 åring som helst, med kanske lite mer talang bara.. 
Han ville inte dö, han ville bli pappa, han ville bli gammal och göra allt som vi förmodligen kommer få göra.. Är inte världen då bra värdelös, när en fin människa döden till mötes får gå, när det finns folk som förtjänar rent ut sagt och dö.. Men det är lika bra vi inser att världen aldrig kommer ligga i ens egna händer, hur mycket man än vill.. Jag är trött på 2013 års moral och värdering för saker.. Kanske har Kristian det bättre nu, bortom molnen, vid tryggheten, vid änglarna och bekantskapen.. Jag hoppas när jag den dagen dö skall, att jag någonstans bortom ängarna, kan höra dig sittandes och lyssna på musik samtidigt som du skriver något riktigt så där grymt, som bara du kunde.. 
Du fick halva Svenska folket och känna som vi kände dig, och det är ju helt galet hur det kan bli.. 

nu ska jag färga håret svart, för vem vet, imorgon kanske jag dör, eller om 3 min. Vem vet, så vafan spelar det då för roll, om jag färgar håret 4000 gånger, och det ramlar av! Finns viktigare saker och tänka på än så.. Leva för dagen har en ny innebörd för mig, efter alla som dött på senaste tiden..

Tjao, hörs vi igen, det får ödet avgöra?