lördag 23 mars 2013

kvinnomisshandel

Jag såg precis filmen enough med Jennifer Lopez. Det är en film där hon blir slagen och psykiskt misshandlad av sin man under en lång tid, och bestämmer sig till slut och bege sig av med deras unge och gömma sig. Jag blev så berörd av filmen så jag vill skriva några rader om detta brutala ämne - just kvinnomisshandel

Jag är så sjukligt trött på att det inte görs mera åt detta ämne, även om kvinnan misshandlar mannen. Ja det finns andra brott att fokusera på, men det är alldeles för dåligt uppmärksammat kring detta ämne. Tänk dig att dagligen bli nedbruten psykiskt eller bli slagen dagligen och sedan när man väl går och anmäler det, händer det ingenting eller så får mannen kanske villkorligt eller 1-2 månader i fängelset. Sedan är han ute igen och allt börjar om på ruta 1, ända fram tills den dagen han lyckas mörda dig. Det är så många kvinnor som försvinner och blir mördade hela tiden just kring detta ämne, borde man inte förstå då. Att man kanske ska sätta in mannen i fängelset under en bra lång tid. Sedan skydda kvinnan på livstid. Jag är så fruktansvärt irriterad på en händelse som skett i mitt egna liv, då jag har en person i min närhet som brutits ned av misshandel, absolut ingen brutal misshandel men det är en misshandel det handlar om vid några tillfällen, absolut inget har gjorts åt saken. I stället får jag bära en stor skuld som är villig och hjälpa till för och få saken bättre för alla parter. Jag är absolut inte självgod, men jag är en av dom snällaste människorna som existerar på denna jord. Att veta att någon hatar mig bara för jag är snäll och vill hjälpa, det känns inte alls kul. Men jag kommer aldrig kunna le och och veta, jag kommer aldrig kunna bli den personen som gråter inom bord för jag vill hjälpa till, men jag vågar inte. Jag kommer aldrig bara kunna bli det. Jag kommer säkerligen än dag bli mördad på grund utav min stora vilja att hjälpa folk och tala rakt ut. 

Jag kan ta 2 andra exemplar. Jag hamnade för något år sedan i en dyspyt som försigick i min närhet. Det var inte alls kul att exakt alla gick i angrepp mot mig, fast jag försvarade och var den som stod upp för andra. I stället i slut ändan var det som det var skönt att ge utlopp på mig och berätta hur lite jag faktiskt hade med saken och göra. Precis som jag skriver borde jag inte alltid lägga mig, men när jag redan hade med saken och göra. Sedan blir jag så brutalt nerpratad, det känns inte alltid så bra. Det är då man bestämmer sig, för att alla människor kan man inte bry sig om, och det är då man bestämmer sig för att nästa gång det händer något för den personen/personerna då ska man bara le och höra låten i hate to say i told you so i huvudet. Brutalt men så är de.

1 annan sak som hände, det var ochså inom min närhet. Då var det en person som sa en sak som inte alls var så smart sagd. Jag instämde direkt och la till att så kan inte personen säga. Det slutade i gap och skrik och tillslut så var jag återigen boven i dramat. Fastän jag bara ville vara duktig och säga till att det inte alls var rätt att säga så.

Jag kommer aldrig bli någon mjäkig person (jag har sagt det nu 200 gånger i min text) men jag kommer hela mitt liv kämpa för att säga vad jag tycker och bevisa för människor att det går och visa sin vilja och berätta sanningen. För att gömma sanningen är bara så jädra fjantigt. Jag kommer än dag att synnas utåt, folk kommer än dag veta vem jag är på grund utav min starka vilja och min starka personlighet. Jag fick en gång som yngre höra av en killkompis, om du hade varit kille Linda, hade du fått stryk för länge sedan. JAHA, men ge mig stryk fastän jag är tjej då. Jag är precis lika tuff som den tuffaste killen på gatan. Jag har varit med om så mycket i mitt liv. Så jag är starkare än dom flesta som går i ett par skor. Jag är så pass stark, så jag går med ett leende på läpparna även om jag inte alltid har pengar, även om jag inte alltid är sams med min sambo, även om jag i bland har bråkat med någon vän eller någon i min familj. Även om jag tagit på mig ett par byxor som folk inte gillar, även om jag kanske har för mycket smink, eller för rosa läppstift. Jag kommer alltid lee ändå. För jag är jag och jag har rätten till att le även om inte alla gillar mig. Jag ser det som något positivt om inte alla gillar mig. För då vet jag att jag gjort avtryck, men jag ser det inte som positivt om jag blir ogillad för något jag faktiskt bara velat ställa till rätta eller hjälp till med, då blir även jag ledsen. Jag är trotsalt bara Linda med dom brutalt stora tuttarna och den Linda med den sjukt långa överkroppen. Eller som en kille skulle sagt som jag gick med i högstadiet, jag är Linda med den sjukt stora pannan, den pannan man kan steka ägg på. Eller Linda med fett korta ben som någon annan skulle ha sagt. Men 1 dag, då kommer den Linda att ha lyckats mycket bättre än alla dom som såg ner på mig.

Inga kommentarer: