Jag ligger här i min ensamhet och lyssnar på creed, ett band jag lyssnat på sedan jag dejtade en kille när jag var yngre som älskade dem. Han är inget att hänga i julgranen, men bra musik smak måste han ha haft i allafall. Så något bra presterade han ju då. Min nuvarande juvel är på vik match. Det är något som jag dock inte kan förstå, hur man kan vara mer intresserad av hockey än själva spelarna i bland näst in till. Men jag ska inte klaga, här ligger jag ju själv. Annars hade jag väl fått sätt på American pie eller något nu. Nejdå prinsen jag skulle kunna titta på american pie varje dag resten av mitt liv för din skull, och när vi ändå är inne på den där (du måste fortsätta skriva romantiska saker om din pojkvän annars kanske folk tror att du faktiskt tyckte det var drygt och umgås med honom när han ser på sådana filmer stund) så kan jag säga jag tar en kula för dig Mathias om det så skulle behövas.
Jag har nu under några dagar läst boken om Amy Winehouse. Det är en bok som hennes pappa skrivit om hennes liv, från födseln på lasarettet till hennes tragiska död vid 27 års ålder i juni 2011. Jag kan inte sluta bli irriterad på mig själv. Att jag nu kommer säga (jag inser mer och mer) hur JÄVLA vidrigt tråkigt det är att knark finns. Knark har förstört så himla många många människor. Vi ska även vara realistiska knark kommer fortsätta förstöra mycket mer människor om inget radikalt görs snart. Knark borde förintas för gott. Det är trotsallt 2012 nu och 2013 väntas bakom hörnet. Vi skryter ju hela tiden om hur häftiga vi är för vi är på 2000 talet. Men snarare på våra beteenden kan man ju tro att det är 13.00 talet nu eller något. Amy verkade i allafall bakom allt knark vara än riktigt fin tjej och en tjej precis som alla andra tjejer som börjat med knark haft en fin personlighet som suddats ut mer och mer av allt knark. Men jag vet att Amy just nu sitter bland molnen och sjunger rehab och tyst på molnet bredvid kan man höra Kurt Cobain sitta och jamma i hop med några av dom andra som ingått i 27 club. Jag kan även tillägga att bland molnen finns redan vid min tidiga ålder (22 år) några av folk man träffat bland åren, även bekanta och vänner lika så. Dom har lämnat jordelivet för tidigt av tragiska skäl. Tragiska öden och har något gemensamt dom alla (dom hade förälskat sig i ett dödsdömt förhållande med någon dom älskade så mycket men ändå hatade, vi kallar henne vid namn knark.
jag har fått turen jag fattade aldrig grejen, jag satt där på festerna som yngre när folk kanske rökte en joint och diverse med min öl i stället. Men jag tror att det kan vara så att man faktiskt har en stund, en chans i livet en sekund där man väljer sin framtid. Jag satt väl där en lördag runt 2005 och faktiskt helt omedvetet valde livet och inte den där förbaskade förälskelsen som senare i livet skulle även för mig blivit så svår att ta mig ur. Jag ska göra något för alla missbrukare som jag vet förmodligen inte kommer hjälpa dem till ett slut med sitt problem, men jag ska jobba med emot droger. Jag vill göra allt som stor i min makt för att kunna göra så att det kanske räddar 1 människa i allafall med min hjälp.
(varje narkoman har en prickskytt med laser pistol siktat mot deras bröst varje dag) - dödens prickskytt.
